yeahimhappy

Vad ska jag säga? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Vad vill jag säga? Ja, det var nästa fråga. 

 

För ett år sedan var jag påväg mot ett av livets största vägskäl. Det var den artonde april 2014, en vecka till hästskötarexamen och inte ens två månader till studenten. Jag, precis som alla andra, var stressad över vad som komma skulle. Vi pluggade frenetiskt, med hästböcker där och skelettbilder här, samtidigt som studenten skulle planeras. Jag var glad, fan, det var jag verkligen. Jag kommer nog alltid minnas studenten som en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Aldrig tidigare har jag känt en sådan ren och skär glädje, en sådan glädje jag bara trodde fanns i böcker och på film. Jag var lycklig, jag var lättad och jag var samtidigt väldigt, väldigt orolig. Vad skulle det egentligen bli av med mitt liv?

 

På sätt och vis har jag nog alltid varit orolig. Orolig för framtiden, orolig för mig själv. Vad är et jag vill, vad är et jag borde och vad är det jag kan? Jag visste inte då, och om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag vet det nu heller. Jag var orolig, för framför mig såg jag inte glädje. Framför mig såg jag en sommar som allt för snabbt skulle ta slut, framför mig såg jag en osäker tjej som inte hade en chans till jobb. Varför skulle jag få ett, när jag kände mig så rädd? Varför skulle jag få ett, när det fanns så många bättre än mig? Och varför, varför skulle jag lyckas i livet, när jag kände mig som raka motsatsen? Jag var inte menad att lyckas, inte menad att få flyt och inte menad att få ett enkelt liv. Somliga är menade, andra är det inte.

 

Men vet ni vad? Vi är visst menade! Menade som in i helvete, menade som bara den. Vi kan också lyckas, vi kan också få flyt och ett enkelt liv. Och främst av allt, vi behöver inte frukta rädslan. Att vara rädd är trots allt en väldigt ren känsla, en fin känsla. Rädsla kan övervinnas, men inte tryckas undan eller glömmas bort. Den kan inte heller hittas på eller fantiseras ihop. Rädslan finns där djupt inom oss, oftast utan att vi förstår den eller accepterar den. Vi försöker gräva ner den, för en tillräckligt djup grav kan svälja de största hemligheterna, eller hur? Och det kanske stämmer, tills regnet kommer och gör marken mjuk och sårbar, eller tills någon annan kommer med en spade i högsta hugg och snubblar över skatten. 

 

Livet är inte lätt, inte för dig och inte för mig, och fan, ibland är det verkligen hopplöst. Ibland känns det fruktansvärt, meninglöst och skrämmande, ibland känns det inte som man är menad till att leva. Varför är du inte menad? Är det rädslan igen, som är där och viskar i ditt öra? Är det rädslan igen, som fäller träd efter träd i din väg? Ta inte upp spaden, gräv inget hål. Öppna famnen och ge den en kram, för den finns vid din sida både idag och igår. Det är okej att vara rädd, det är okej att se grått, men kom ihåg att rädslan är ren, stt oron förstår. Du kanske inte vet vad du känner djupt där inne, men visst gör oron det lätt. Den visar så gott den kan, vill inte skrämmas men har inga andra ord. 

 

Jag var rädd, jag var orolig och jag kunde inte förstå. Jag var inte menad, jag skulle ruttna bort. Inger jobb skulle jag få, och vad skulle jag vara då? jag stretade emot, kämpade mig fram. "Det gör ingenting" tänkte jag och fällde en tår, fan vad det plötsligt skulle bli svårt. Sedan kom augusti och plötsligt fanns det där. Ett jobb gott som något, en chans att sparka ifrån. Få gånger blev till fler gånger, fler gånger blev ännu fler, och sedan hade jag mig ett jobb varje dag. Ett riktigt jobb på hundra procent, kunde det verkligen stämma, för lilla lilla jag? Där fanns det, där finns det, där står jag idag. Rädslan är borta men oron finns kvar, och vet ni vad? Jag tror att jag förstår, och jag tror jag kan acceptera. Oron visar vad jag bryr mig om, vad jag vill och även om jag inte förstår, vem jag egentligen är. 

 

Jag är glad, så glad att jag vill bara skratta och le. Med nyss fyllda tjugo år på nacken mår jag bra, bara bra, och visst är jag menad, menad till att leva som precis alla andra. Kanske tänker jag för mycket, kanske funderar jag för hårt. Men alla är vi menade, och alla kan vi bestå. Det är inte enkelt, fan, ibland är det riktigt svårt. Där finns rädslan och oron, där finns glädjen och sorgen. En evig balansgång mellan känslorna som gör dig till just dig, och tro mig när jag säger det, du är menad och du är bra. Alla kan lyckas, men först måste du förstå. Att lyckas har inga kriterier, att lyckas har inga mått. Att lyckas är att inse att du är dig själv, och att du är det bästa som finns. Alla är menade, alla finns för att finnas, för att leva och även om det sitter långt inne, för att må bra.