Att vara realistisk med drömmar

Som jag skrev tidigare har jag börjat komma underfull med vad det är jag vill av mitt fritids-liv. Lite häst, lite fisk, lite böcker och serier, och kanske lite hund där någon dag i framtiden. Drömmen om en egen häst är inte min, frågan är om den någonsin har varit min? Ibland kan det vara svårt att separera sina egna drömmar från andras, och därför försöker jag alltid tänka egenom beslut noga innan jag tar några. Det är långt ifrån enkelt, för trots allt är jag en spontan människa.
 
Nu vet jag vad jag vill, när hjärtat får bestämma, men vad säger plånboken? Jag har pratat om pengar förut och sagt som det är, att jag älskar pengar. Jag älskar att ha mycket sparpengar och jag älskar att kunna gå in i bokhandeln och köpa något onödigt. Det gjorde jag i fredags efter jobbet, just för att jag ville och pengarna fanns på kontot. Så vill jag ha det, jag vill inte att varje litet inköp ska behöva planeras och sparas till. Även här säger jag alltså nej till en häst, för det skulle innebära att varenda krona skulle gå dit. Det är det säkert värt, utan tvekan, men samtidigt inte vad jag vill. Jag vill känna mig fri, till kropp och till själ, och hyffsat även när det gäller ekonomin. Jag tror aldrig att jag kommer få någon superlön och det gör ingenting för mig, för på samma sätt som jag älskar pengar har jag inga ambitioner att tjäna en massa. Jag prioriterar mitt eget välmående, vad jag vill göra, och när det kommer till kritan behöver jag faktiskt bara så pass mycket pengar att jag kan leva mitt eget liv, och jag tror aldrig att jag kommer bli en person med dyra vanor.
 
 
Här kommer hunden in lite i problemet. För att ha råd att leva behöver jag ett jobb, men för att kunna ha en hund skulle jag egentligen inte vilja jobba så mycket. Jag kommer inte kunna ha med mig hund på jobbet, det tänker jag aldrig räkna med iallafall, och då finns det två val; Hunddagis eller dagmatte. Båda kostar pengar, jag räknar en tre tusen i månaden, och det är väl egentligen inte där problemet ligger. De pengarna skulle jag inte ha problem med att klara av tror jag, och de skulle vara väl spenderade. Jag lägger utan problem pengar på ett djur, och eftersom en hund inte är lika dyrt som en häst skulle jag förmodligen ha råd att lägga in mina spontana besök i bokaffären också. Kanske inte i samma utsträckning, men definitivt i en lite skala. Nemas problemas alltså, bara att köra! Eller?
 
När jag pratar om en hund pratar jag om framtiden. I framtiden när Silver inte finns, för så länge hon gör det finns tiden inte för en hund. I framtiden, när jag kanske bara har en medryttarhäst en dag i veckan eller två, och kanske till och med ett ställe jag kan ha med hunden till. Om jag någonsin väljer att ta körkort vill säga, och just nu ser det mörkt ut på den fronten. Iallafall, det som får mig att tveka angående att någonsin skaffa mig en hund är tiden. På kvällen finns tiden, när man jobbar heltid och inte har häst ser livet nämligen mycket friare ut helt plötsligt, men på dagen då? Jag tror utan tvivel att min hund skulle kunna ha det lika bra, eller varför inte bättre, med en dagmatte eller på ett dagis, men för mig känns det inte alls lika bra. Jag vill umgås med min hund, och inte bara på mornar, kvällar och helger. Jag vill umgås med min hund hela dagen, eller nästan iallafall! Jobbade jag halvtid skulle det nog gå, då skulle jag känna att jag hade tiden på riktigt, men annars? Nja.. Jag vet inte riktigt vad jag tycker, vad jag känner och vad jag tror.

Det blir nog ingen hund för mig, varesig nu eller i framtiden, men jag har inget emot att drömma. Jobbar jag heltid känns det som jag har för lite tid, jobbar jag halvtid har jag istället för lite pengar. Det är en balansgång det där, mellan pengar och fritid. Vilken tur att jag fortfarande är liten och har lång tid på mig att ändra mina drömmar och skapa nya, och det ska bli spännande att se vad jag vill om fem år, om tio år och om trettio år.

Det är här jag står

Den senaste tiden har jag funderat mycket på vad det faktiskt är jag vill med livet. Nu menar jag inte på ett så seriöst plan som med jobb, plugg och framtidsdrömmar, utan på ett mer oseriöst men ack så viktigt plan. Vad är det egentligen jag vill lägga mina fria timmar på?
 
Hästar, de har funnits i mitt liv i snart tio år nu. Hästar, hästar, hästar. Vad som än händer i livet verkar hästar vara det som består. Men vad är det jag vill, egentligen? Jag vet inte, jag har faktiskt ingen aning alls. Jag har en sköthäst. 26 år gammal, ridskoleponny. Fräsch och pigg, trots sin höga ålder. Inte varit mycket skadad, perioden mellan sommar och jul var skakig främst beroende på tappskor. Igångsättning utan problem, pigg och glad, fungerar bättre än någonsin på lektioner. Jättebra alltså! Superglad att hon mår bra, att hon är glad och nästan främst av allt; Att hon är fräsch! Fyra dagar i veckan ger jag mig ut till henne, för att borsta, pyssla och skrubba på spiltan.

Sedan har jag min medryttarhäst. Jättetrevlig häst, rolig att rida och perfekt för mig att utvecklas på. Jag trivs med häst och med ägare, och allting fungerar bra. En bestämd dag i veckan, där jag mockar, borstar och rider. Pysslar gör jag såklart också, även om det inte är på samma nivå som med Silver. Henne kan jag borsta i timma efter timma, riktigt så långt går jag nog inte med någon annan häst. En dag i veckan iallafall, ibland två och vid enstaka tillfällen fler än så. En hel vecka får jag mig i februari, vilket ska bli jättekul.
 
Jag har alltså fortfarande ridning i livet, trots att det såg lite tveksamt ut när jag valde att säga upp min plats på riskolan för två år sedan. Hade inte medryttarhästen dykt upp i mitt liv, helt oväntat och i precis rätt läge, skulle jag stå helt utan. Jag skulle inte ha ridit en enda gång efter det att jag slutade i skolan, om man borser från skitturen jag fick mig med hannah i börja på sommaren. Jag sökte inte medryttarhäst, och jag skulle nog inte gjort det senare heller. Ridningen var nämligen inte speciellt rolig för mig, så det var ingenting jag saknade. Det var iallafall det jag trodde, tills jag satt upp på zeppis för första gången och insåg att nämen, det här är ju jättekul!
 
Här var ridningen som roligast under mina år på ridskola, jag hade en ridlärare jag trivdes med och fick rida en häst som i mina ögon var helt underbar. Jag var inte så duktig, vilket jag inte är nu heller, och det gick inte alltid så bra, men det var roligt, riktigt roligt.
 
Just nu har jag alltså hästar i mitt liv fem av sju dagar i veckan. Mina fredagar och söndagar är lediga, heliga, och om jag ska vara ärlig trivs jag rätt bra så. Om jag ska vara ännu ärligare skulle jag uppskatta en helt vanlig dag utan stall också, att kunna komma hem från jobbet och vara ledig. Om jag ska vara ytterligare ärligare skulle jag kanske tillochmed uppskatta att ha fler lediga dagar än så, kanske alla förutom en eller två, och det är där jag gör mig själv förvirrad, det är där jag faktiskt inte vet vad jag vill.
 
Jag kan börja med att säga att jag inte kommer sluta vara skötare på Silver, eller dra ner på dagarna. Ofta är jag rejält otaggad på att åka till ridskolan, men när jag väl är där, ja, då älskar jag det. Jag älskar henne rättaresagt, och det jag verkligen inte älskar är allting runt omkring. Att jag inte kan åka dit på mina tider, utan att jag alltid måste försöka passa in tiderna efter allt annat. När hon är ute i hagen, när hon går lektion, när stallet är stängt. Jag tror att jag skulle gilla själva momentet att "åka till stallet" mycket mer om jag kunde vara säker på att hästen faktiskt fanns där när jag kom, och om jag dessutom kunde välja att åka när jag ville.
 
Med medryttarhästen är det därför enklare, jag kan åka precis när jag vill. Vill jag ha en helt ledig dag kan jag välja att åka till stallet tidigt på morgonen eller senare på kvällen. Där kommer ett annat problem istället, nämligen tiden. Silver klarar jag att sköta om på en timma, vilket ger mig femtio minuter borstning och tio minuter spiltskötsel, men det går inte med zep. Där ska jag mocka, jag ska borsta och jag ska rida. Helst vill jag ha iallafall två och en halv timma på mig, gärna mer, för att hinna njuta också. För att hinna borsta så länge som jag vill, inte känna någon stress varken i stallet eller i ridningen, för att bara kunna må bra. Detta fungerar helt super när jag är ledig, men lite sämre när jag jobbar. Då kan jag först vara i stallet straxt innan sju på kvällen och vid nio är det dags att ge sig hemåt igen. Det fungerar och det är jättekul, alltså ingenting jag vill ta bort, men frågan är om jag skulle vilja ha så varje dag?
 
Om jag köpte mig en egen häst, vilket är många hästmänniskors dröm, skulle mitt liv vara fullt. Jag skulle jobba, skynda mig iväg till stallet och sedan vara hemma efter nio. Jag behöver min sömn och vill helst ligga i sängen till tio, vilket ger mig max en timma på att dusha, laga mat och försöka ha ett liv utanför jobb och stall. Jag älskar att läsa, att hålla på med mina akvarium och sitta ner och se på serier en stund. Jag skulle kanske vilja ha en hund i framtiden, en hund att träna aktivt med, att gå långa skogspromenader och helt enkelt ha kul med. Det finns så mycket jag skulle vilja, men som aldrig skulle kunna hända.
 
Det är svårt, det där, när halva jag vill en sak och halva jag vill en annan. Å ena sidan skulle jag kanske vilja ha en häst, å andra sidan kanske jag skulle vilja ha ett liv utanför stallet. Det ena eller det andra, där är mitt val. Jag har funderat på det här under några månader, fram och tillbaka, och jag tror jag kommit fram till ett beslut. Allting ligger i framtiden, ingenting ska ske nu, och mycket beror också på Silver. Jag blir kvar på ridskolan sålänge hon finns där, men sedan försvinner jag. En medryttarhäst skulle jag kunna tänka mig att ha hela livet, en dag eller två i veckan, men jag tror det räcker där. Jag tror inte min dröm är en egen häst, och jag tror aldrig att det kommer bli min dröm heller. Jag älskar hästar, det gör jag, men det finns så mycket mer som jag älskar i världen och jag tror att jag hellre kompromissar. Lite av varje vill jag ha för att må bra, och svårare än så behöver det inte heller bli.
 
Upp