Att växa upp
Hej, goddag, hejdå, låt se. Den åttonde maj, en fredag god som någon. En arbetsdag kvar på veckan, sedan har jag min älskade söndag som är fri från jobb men full med måsten. Det är så jag kör, jobb måndag till lördag, med kvällar fulla med stall. Men inte ikväll, ikväll har jag en andningspaus. Fredagskvällar är heliga.
Men vet ni vad? Jag mår bra. Jag mår prima ballerina, jag svävar på moln, vad ni nu föredrar. Jag är trött, riktigt trött, och huvudvärken är lika närvarande som vanligt, som en trogen vän jag nog aldrig kommer växa ifrån. Men jag känner mig ändå lätt, jag känner mig glad, och på något sätt, mitt bland alla måsten, känner jag mig fri.
Jag har vuxit. Inte på längden, nej, jag har accepterat mina hundrasextiokommafemcentimeter, när allt kommer omkring har jag faktiskt inget val. Har jag vuxit på bredden? Det vet jag faktiskt inte, och låt mig berätta en hemlighet; Det struntar jag i. Nej, jag har vuxit inombords, utombords och både framåt och bakåt. Jag har vuxit upp, nått en ny nivå, tittar ut över en ny platå. Jag jobbar, jag sparar, jag lagar mat och skaffar mig nödvändiga medlemskort. Jag tänker och funderar, precis som jag alltid gjort, men precis som min kropp har mitt huvud lämnat tonårsvärlden. Är det någon markant skillnad? Nej, faktiskt ingen alls. Jag tänker som alltid, funderar som förut och lever vidare, blir äldre och ibland nästan yngre, allt beror på dag och humör.
Jag har blivit äldre sedan jag tog studenten för ett år sedan, mycket äldre. Det kanske inte syns, det kanske inte märks, men nog finns det där. Jag ser det och jag märker det. Jag ser en bild på mig själv, och tänker, är det där verkligen jag? Jag stannar upp och tänker, är det här verkligen jag? Jag känner inte igen mig själv, på samma gång som jag verkligen är mig själv. Jag är Frida, samma gamla Frida, men kanske har jag klivit ett steg längre. Kanske är jag samma gamla jag, men med en putsad fasad, med ett smörjt klockverk? Kanske har jag fått en ny programuppgradering, kanske finns det ingen annan skillnad. Jag vet inte.
Men vet ni vad? Jag mår bra. Bra, bra, bra.
Ännu bättre.
Bäst.
Och det är faktiskt allt som spelar roll.
Här är jag ikväll, just nu. Sliten, trött och med mörka ringar under ögonen. Oredigerad, osminkad, ofixad. Bara jag, vanliga, ovanliga jag. Glad och nöjd, precis som det ska vara. Trött men nöjd, nöjd över livet i stora drag, nöjd över var jag står just nu. Imorgon är en ny dag, men det tar vi då. Idag är idag, och idag är jag glad.