Ett år

Idag är det exakt ett år sedan jag tog studenten. Ett år fyllt med glädje, med skratt och utan den där klumpen i magen som skolan alltid gav mig. "Du kommer längta tillbaka till skolan" sa alltid de vuxna till mig, men det var inte sant. Inte under en enda dag har jag längtat tillbaka dit, inte under en enda sekund. 

Den femte juni förra året var jag arbetslös. Jag var oroad över det, det är klart jag var. Men det var sommar, det var sol och jag hade massor med roliga saker som väntade. Det var sommarlov helt enkelt. Ett sista, underbart sommarlov att bara skratta, le och leva livet under. Efter det skulle jag börja oroa mig igen, oroa mig på riktigt, för nog skulle jag gå arbetslös alltid. Inte en chans att lilla jag, med bara några få års häststudier på gymnasiet, skulle kunna få ett jobb. 

Sedan kom augusti, och jag började jobba. Bara sådär. Jag gick från arbetslös till inte alls arbetslös, och jag var så glad. Det var roligt, det var spännande och det var lite läskigt, men det kändes bara helt rätt. I början jobbade jag bara lite, sedan mer och mer. Plötsligt hade jag en heltidstjänst och nya, utmanade arbetsuppgifter att ta itu med, arbetsuppgifter jag aldrig skulle kunna drömma om att jag skulle få. Lilla jag. 

Det har varit ett bra år, det har varit ett fint år. Jag har vuxit, vuxit som person och vuxit mentalt. Jag känner mig redo för livet, redo för framtiden och redo för att gå vidare. Jag har ingen ångestklump i magen, jag fasar inte inför måndagarna och jag mår bättre än jag gjorde förut, trots att jag jobbar sex dagar i veckan. Jag är trött, fan, jag kanske till och med är utmattad vissa dagar, vissa veckor. Men jag är glad, jag känner mig lycklig, och främst av allt; Jag mår bra. 

Idag är det ett år sedan jag tog studenten. Ett helt år har gått, ett helt fantastiskt, underbart år. Jag hade aldrig kunnat drömma om att mitt liv skulle bli såhär, inte i min vildaste fantasi. Men nu står jag här, med ett jobb jag faktiskt trivs på, med ett jobb jag tycker om och som utvecklar mig åt en massa olika håll. Med ett jobb som jag har fått för att de tycker om mig, för att de tycker att jag är duktig, snabb och bra. 

För första gången i mitt liv kan jag säga en speciell mening, en mening jag tidigare alltid föraktat, en mening som har varit så otroligt främmande för mig, och verkligen mena det jag säger. Det spelar ingen roll att det är en mening man egentligen inte får säga högt, det har jag insett. För just nu, just idag, är det så jag känner. 

"Fyfan vad jag är bra"


Fotograf: Fanny Lidhström
Upp