yeahimhappy

Den här veckan var det dags för en viss liten skrutt att komma igång igen, och självklart vill jag inget hellre än att vara den som gör det. I måndags började vi med en halvtimmas promenad, igår blev det en lika lång skrittur och idag ökade vi upp den lite till. Skritt blir det veckan ut och vi ökar med sisådär en tio minuter per dag, så på lördag blir det en timmas skritt på en fin fröken. Glad är hon, att få röra lite på sig och hon skrittar piggt igenom kroppen så gott hon kan, hon är ju en stel gammal fröken men hon både ser och känns fräsch. Förmodligen var det en hovböld ändå, för minsta spår av hälta kan jag inte ens ana. Hon känns som vanligt, lilla söta fröken Silver.

 

Igår satt jag på henne för första gången på 362 dagar, nästan ett helt år alltså. Jag trodde faktiskt att det här skulle bli första året sedan jag blev skötare (eller sedan jag började rida, egentligen) som jag inte skulle få mig en enda skrittur, men turen var på min sida. Nästan ett helt år, men allt känns precis som vanligt. Min kropp kan hennes takt, hur smörigt det än låter, och den verkar inte glömma i första taget. Igår fick jag också höra att "Du ser inte stor ut iallafall", och idag kunde jag se mig i spegeln och inse att nej, det gör jag inte. Speciellt liten känns hon inte heller, om man bortser från när jag sitter upp (med pall, för att skona ryggen, där jag får sitta upp från det lägsta trappsteget för att det blir för högt annars, haha), och när jag tittat ner och ser marken så nära. Ovant är det också att se en så luddig hals som nästan ser lika bred ut som resten av kroppen, men mysigt är det. Supermysigt. Ridningen är inte det viktigaste för mig, långt ifrån, men visst tusan gör den livet lite bättre.