yeahimhappy

Hur många har någonsin börjat en mening med "Jag vet att det är fjantigt, men.."? Hur många har någonsin skämts över att berätta om den där musikgruppen man lyssnar på, om hur mycket man älskar sin hund eller hur glad man kan bli över att sätta sig framför tv-spelet? Jag har.

 

 

Jag har alltid varit en försiktig person. Tyst, lugn och lite blek, en gestalt som alltid funnits i bakgrunden istället för längst fram i ledet. Jag har aldrig velat vara lucia, aldrig velat ha täten på ridlektionerna eller prata inför klassen i skolan. Jag har aldrig velat ta plats, prata mer än jag behöver i situationer jag är osäker i och jag har aldrig velat trampa någon på tårna. Jag är en lite-människa. Folk har alltid trott att jag är blyg, att det är där skon klämmer, och att jag såklart skulle växa ifrån det. Är jag blyg? Ja, utan tvivel. Mer förr än nu, men visst finns blygheten kvar någnstans inom mig, redo att träda fram om det krävs. Är jag en annan person för det? Nej. Jag vill fortfarande inte vara lucia, jag vill fortfarande inte ha täten eller prata inför en folksamling. Jag är inte den typen av människa, och det kommer jag aldrig bli. Hur gammal jag än blir, hur vis jag än skulle växa mig, så är och förblir jag en lite-människa.

 

Nu när vi rett ut det kan vi gå vidare till nästa steg, den del av mig som faktiskt kan ändras. Även fast jag aldrig kommer vilja vara i centrum betyder det inte att jag inte vill kunns säga vad jag tycker när jag själv vill. Det betyder inte heller att jag inte vill våga stå upp för mig själv. Här kan vi prata om blyghet, försiktighet, och det är här jag måste arbeta vidare. Jag förstår det och jag vet om det, och först när jag överkommit detta steg kan jag luta mig tillbaka och känna mig nöjd. Nöjd med vem jag är, och nöjd med hur jag väljer att vara. Det kan vara små saker, det kan vara stora saker, det är helt upp till mig. Det viktiga är att jag inte backar, vare sig det handlar om att berätta att fan, jag älskar verkligen den där hästen, eller om det gäller att stå upp för mig själv i vad jag vill och inte vill.

 

En bild kommer inte förändra mitt liv, förändra mig som människa, men det är en start. Det betyder inte att jag plötsligt kommer gå runt och slänga ur mig vad jag tycker och vad jag känner, för man får inte glömma att det inte är den jag är. Det jag istället strävar efter är att våga vara jag, även fast jag är lite. Det är där bilden kommer in, det är därför bilden är så viktig. För om det spelar roll för mig, då är det inte korkat. Inte fånigt. Inte dumt. Jag kommer inte förändra världen, och det spelar faktiskt ingen roll. Jag har min skötponny, trots att jag är överårig. Jag lyssnar på japansk musik, trots att jag inte förstår ett ord av vad de sjunger. Jag köper böcker som jag kanske aldrig kommer hinna läsa och tittar på serier som mina vänner inte känner till. Jag gör det som gör mig lycklig, och det är det enda som spelar roll.